Påtal om ingenting. Idag när jag väntade på bussen på G till skolan så var det ett äldre par (kring 70-80?) som stod och väntade bredvid mig. När jag blir gammal så vill jag ha det som dem. De höll fortfarande varandra i handen och pussades. Jag vill fortsätta vara nykär efter 30 års giftemål. OM det var gulligt. Nu vet man ju inte om de kanske precis har hittat varandra eller om de kanske har varit tillsammans sen de var 14. Jag vill fortfarande känna att det pirrar i magen när jag ser på honom. Jag vill känna att det är vi förevigt. Where are my ken?

Varför är kärlek så jävla svårt egentligen? Det ska det ju inte vara. När man är kär ska ju hela ens värld vara perfekt. Vad är egentligen äkta kärlek? Varar kärleken till sitt livs kärlek hela livet? Så mycket frågor, men så lite svar. Kärleken gör oss iallafall blinda.