Tänk hur lätt hon kan få mig på andra tankar. Hon som knappt känner mig och jag knappt känner henne. Men det känns bra, riktigt bra. Jag älskar mina närmsta, och jag behöver er med. Men det känns riktigt bra att prata med någon som (vad det verkar som) har gått igenom någorlunda samma sak.

(Bilden: Jag kommer ihåg den här dagen. Det var faktiskt
då vi träffades första gången på länge 
och det var då vi började prata mer än vanligt..)

Tack till alla som finns där, jag vet verkligen vilka ni är nu. Jag har fått sms från några stycken, jag har bara inte orkat svara tillbaka, det är bara någon enstaka jag svarar till, förlåt. Jag har inte glömt er. Jag lovar! Tack! <3