Jag trodde verkligen att du och jag kunde hålla ihop länge, riktigt länge.. Enligt dig verkade det ömsesidigt. Men långt ifrån så blev det. Det var inte så här det skulle bli. Det är så otroligt svårt att förstå när du har svårt att förklara, jag vill förstå. Det är första gången jag får känslor för någon, som inte känner samma sak. Grattis, du fick första platsen. Första gången med allt är väl speciellt. Du är speciell. Det kommer ta tid för mig.

Det var det här jag var rädd för precis när vi började hålla på, inte att bli sårad, det hängde väl med på köpet.. Jag var rädd för att något skulle krångla mellan oss. Både du och jag vet att det kommer inte vara likadant efter det här, och det är inte så jag vill ha det. Jag ville inte förlora dig, varken som baby eller som vän.

Jag vet att allt gick så fruktansvärt fort. Men på något konstigt vänster lyckades du få mig att falla. Stenhårt i marken för dig. Och för tillfället känns det som om du står bredvid mig när jag ligger där på marken, och bara tittar på mig. Det gör ont, det gör det verkligen.

Jag öppnade mig för dig, jag berättade saker om mig och mitt liv som inte ens mina närmsta vänner vet om. Nu ångrar jag det. Rätt mycket. Jag sa allt det där i förtroende och hoppas att det stannar hos dig. Jag vill inte att alla ska veta om vad som har hänt tidigare i mitt liv. Nu vill jag inte ens att du ska veta det. Jag saknar den stunden dock, i Alanya, när vi satt på balkongen hela natten och jag satt, eller snarare låg i ditt knä som en liten bebis haha.. Det var mysigt, och tryggt.

Jag saknar när du ligger i sängen bredvid mig och bara veta att du fanns där, det kändes tryggt. Jag kände mig fruktansvärt trygg med dig. Tror inte jag har känt mig så trygg med någon som jag har fått känslor för. Jag saknar att få dina sms. Jag saknar att du ringer. Jag saknar där du säger "De kallar mig ..." och när du säger att någonting är så jävla gott. Jag saknar när du kramade mig, jag saknar till och med när du snarkar. Jag saknar dig.

Jag skäms över att säga det här, men skulle du komma tillbaka och ångra dig eller något liknande, då är jag körd. Jag skulle ta dig på engång. Du är speciell, du är underbar. Jag vill fortfarande ha dig. Jag vill att du ska vara min, jag vill att vi ska vara tillsammans länge. Det verkar dock inte ömsesidigt. Men det är så jag känner. Förlåt.

Låten nedanför påminner om dig, jag vet inte varför. Men den är så du för mig. Och det är jobbigt, eftersom det är en bra låt och nu tänker jag bara på dig när jag hör den.

Det är helt sjukt hur du kunde få mig att först må på topp och sedan kunna dra ner mig på några sekunder. En person kan göra mycket. Hur jag än vrider och vänder mig finns det något som påminner om dig. Det gör inte saken lättare. Allt gör så jävla ont just nu, att bara tänka på hur det blev, ger mig ärligt panikångest. Börjar gråta när jag tänker på dig. Det var ju fan inte såhär det skulle bli. Vad hände egentligen? Jag förstår det fortfarande inte. Det var som du bara försvann med vinden. Och det känns långt ifrån bra. Men det tror jag att du redan har förstått..

Det är riktigt jobbigt att skriva den här texten, men jag känner att jag är tvungen, för min egen del, jag vet att du kommer att läsa det här. Jag iallafall hoppas att du gör det. Du vet redan det mesta som står här.. Det bara hugger i mig, tårarna rinner, känner hur panikångesten smyger sig fram, vilket gör att det blir ännu svårare att andas. Jag vill bara gråta, skrika och slåss. Det är egentligen då du ska hålla om mig.. You succeed to hurt me, But I still want you back.