Älskar hur min familj är så respektfulla mot mig.. När de vet att jag inte äter som vanligt fråga då inte om jag ska äta det ni ska, när de vet att jag inte får äta sötsaker, baka inte när jag är hemma. Och om jag ber er att inte prata med mig, PRATA INTE MED MIG DÅ. Ni gräver eran egna grav djupare. Jag blir helt ärligt tokig här, jag klarar inte av att vara här längre. Jag hatar det här. Jag hatar att vara här, jag mår dåligt av att vara här. För det enda ni gör är att såra mig.

"Kolla nu vad du gjorde, du sårade mamma, hon gråter. "
- Jaha, så det är okej för henne att såra mig, men inte tvärtom. Ni tar aldrig min sida när det gäller någonting. Det är inte så konstigt att jag skriker och mår som jag gör. Jag är instängd och ensam här. Och det är inte konstigt att jag hatar och knappt kan säga ordet förlåt eftersom ni aldrig sagt det till mig. Jag har aldrig ens hört dig säga att du älskar mig, inte ens på nyåret jag var så pass full så ni fick komma och hämta mig, jag grät och skrek i bilen och sa att jag aldrig hört dig säga att du älskar mig. Inte ens då.. Och när ni andra väl säger det, tror jag er faktiskt inte ens..