Det känns inte särskillt bra att du vet saker om mig som ingen annan vet. Jag tror absolut inte att du skulle gå runt och snacka om det, speciellt inte när jag har bett dig att inte göra det. Men det känns ändå inte bra alls. Det kändes bra när jag sa det, och det var saker som du kanske behövde veta om mig..  Men nu är ju allt som bort blåst och det är fortfarande det där som har fastnat. Att du vet. Kommer du ihåg när vi låg i sängen och "något" hände med mig, vill inte gå in på detalj, men läser du (och jag vet att du vet vem du är) det här, så vet du nog vad jag snackar om. Jag har iaf fått svar på det med, kanske var lika bra att jag fick det nu, så sent..

Måste dock få erkänna... Att jag saknar dig, eller att vi pratade dagligen. Känslorna så har väl försvunnit. Men vänskapen (eller vad man ska säga), det var ju något i dig som fick mig att öppna upp och lita på dig. Det saknar jag. Att kunna prata så med dig.