Alltså. Jag måste få ur mig det här, men det är för min egen del! Jag förstår inte. Hela våran situation gör mig frustrerad. Jag förstår inte riktigt vad som händer. När folk frågar "Vad är det mellan er egentligen?" Vet du vad mitt svar blir. "Jag vet faktiskt inte." Och det gör jag inte. Jag har ingen blekaste. Jag hör ju av mig till dig för att jag vill. Även om det blir småtjafs som vi rätt ofta lyckas med (hur?) så vill jag höra av mig. Du är ju du förfan. Jag är ledsen om alla inklusive du tror/tycker att jag leker med dig. Tycker bara att folk som inte känner mig inte ska säga något. Eller så hade du kunnat låta bli att säga det till mig. Men, det är den grejen jag verkligen uppskattar med dig; att du är så jävla ärlig. Du är en av de ärligaste människorna jag känner och jag uppskattar det verkligen. Anledningen till att jag alltid vänder om och går är för att jag inte vill må sämre än vad jag redan gör. Jag vill inte att mitt hjärta ska få mer smärta än vad det redan bär på. Jag vet att du inte förstår mig alls, det ska du inte behöva göra heller. Det kan du inte eftersom jag inte har förklarat någonting. Jag har bara väldigt svårt att lita på folk vilket gör att jag helst inte pratar alls. Bara struntar i det. Skjuter det åt sidan. Därför jag älskar att gå ut och ha kul, jag har annat i tanken då.

Jag är bara rädd att mitt hjärta och min själ ska bli ännu trasigare än vad de redan är..