Jag vill börja med att skriva att jag skriver detta för min egen skull, jag måste få skriva av mig. Så jag gör det inte för någon annan än mig själv!

Jag har alltid hanterat mina känslor med ilska. Ilska mot mig själv och andra. Är jag arg, ilska. Ledsen, ilska, sårad, ilska. Som nu, jag går runt och känner mig arg hela tiden. Arg och vill gråta, vart jag än vänder mig blir det så. Det för mig frustrerad vilket i sin tur gör mig ännu mer arg. Jag är hellre ensam än med någon annan. Jag har tagit avstånd från det mesta och jag har gjort det av en eller flera anledningar. Vart jag än går känns det som om alla bara vill mig illa. Jag säger absolut inte att det är så, men det känns så. Jag känner mig inte särskillt trygg med vart jag befinner mig, hur mitt liv ser ut. Jag vet att alla har sina upp och ner, men jag har haft mitt ner väldigt länge. Flera år. Jag har absolut stunder då jag är vad jag iallafall tror är lycklig, men om man ser hela helheten så åker berg och dalbanan neråt. Det är inte så konstigt att mitt psyke även hela kroppen mår som det gör.. Hur mycket jag än försöker så verkar det inte bli bättre. Tacka fan för min älskade kattjävel. Han är den som är mig allra närmast. Och jag vet att det är en katt, men han är mer för mig, han är min bästaste vän. Jag har några få enstaka som jag kan lita på och er älskar jag!